Standarder och direktiv

Vårt testlabb för textilier i Ellefeld säkerställer att våra säkerhetstextilier uppfyller (och i de flesta fall kraftigt överskrider) nödvändiga säkerhetsstandarder. Vi förklarar exakt hur detta fungerar i vår bloggserie ”Hur säkert är säkert”: 

Del 1
Del 2

The European standard DIN EN 343 regulates the requirements for clothing to protect against rain as part of protective workwear.

This clothing is protective clothing against precipitation, rain, fog and wind at temperatures greater or equivalent to –5 °C. Two performance parameters are specified for this protective clothing:

x = water penetration resistance (water tightness)
Classification into classes 1 to 3 is possible. Class 3 has the highest water penetration resistance and fulfils the highest requirements.

Water penetration resistance (WP) is measured in pascals (Pa) and is the hydrostatic pressure held by a material. The term "water column" is often used, which is then given in millimeters. Both the material and seams are tested.

y = Water vapour resistance (breathability)
Classification into classes 1 to 3 is possible. Class 3 has the lowest water vapour resistance and fulfils the highest requirements.

Water vapour resistance (Ret) is measured in m²*Pa/W and the lower the resistance the better the breathability of the textile. If the garment has a Ret value of class 1, it must carry the warning "limited wearing time" after this number.

Standarden EN ISO 20471 reglerar minimikrav för varselkläder. Varselkläder är en visuell signal för att användaren är närvarande – och gör användaren lätt att se i farliga situationer i alla möjliga ljusförhållanden under dagtid och även i mörkret i strålkastarljus.Sikt uppnås genom en skarp kontrast mellan kläderna och bakgrunden mot vilka de ses. Skyddskläder måste därför väljas med hänsyn till den dominerande bakgrunden för att säkerställa maximalt skydd. Varselkläder består vanligtvis av fluorescerande material och retroreflekterande material. De minsta områdena i kvadratmeter på bakgrunden och det reflekterande materialet fastställer varselklädernas klass. Klassen anges som siffra till höger bredvid piktogrammet som "x&quot. Varselkläder klassificeras i tre risknivåer i enlighet med EN ISO 20471:

• låg risk = synlighet
• medelstor risk = ökad synlighet
• hög risk = hög synlighet

DIN EN 510 beskriver specifikationerna för skyddskläder för områden där det finns risk för att fastna i rörliga delar.

Vederbörligen certifierade skyddskläder minimerar risken för att fastna eller att textilier fastnar i rörliga delar om användaren arbetar på eller i närheten av maskiner eller utrustning med farliga rörelser.

Särskilda egenskaper hos kläder innefattar därför:

• inga fickor på jackor som kan nås från utsidan
• inga sydda veck
• täckta fästdon
• åtsittande

Följande delar kombineras under huvudrubriken DIN EN 1149 "Elektrostatiska egenskaper&quot: Del 1: Testmetod för mätning av ytresistans
Del 2: Testmetod för mätning av vertikal resistans
Del 3: Testmetod för mätning av laddningsavklingning
Del 4: Testa kläder (standard pågår)
Del 5: Prestandakrav för material och konstruktion. Detta är skyddskläder med antistatiska egenskaper. Dessa kläder minskar personalens elektrostatiska laddning och förekomsten av brandfarliga statiska gnistor. Det krävs i områden där explosiva atmosfärer kan förekomma. Standarden definierar de elektrostatiska kraven på kläder för att undvika brandfarliga urladdningar.

Skyddskläder för svetsning och tillhörande processer i enlighet med EN ISO 11611 skyddar användaren mot små stänk av smält metall, kortvarig kontakt med lågor och strålningsvärme från ljusbåge. Kläderna kan vara lämpliga vid svetsning och tillhörande processer där samma och liknande risker kan uppstå. Den skyddande effekten uppnås med flamsäkert material tillsammans med specifika bearbetningsegenskaper som definieras i EN ISO 11611. Ett villkor för att klassificeras som skyddskläder för svetsning är begränsad flamspridning. Testningen av detta kriterium innefattar analyser av hur tyget brinner när det har exponerats för en liten vertikal låga.

Testet är baserat på EN ISO 15025 (tidigare DIN EN 532) som anger att:

• inget prov får fortsätta brinna till övre kanter eller sidokanter
• inget prov får uppvisa hålbildning som är större än 5 x 5 mm²
• inget prov får avge brinnande eller smältande fragment
• den genomsnittliga efterbrinntiden inte får överstiga 2 sekunder
• den genomsnittliga efterglödtiden inte får överstiga 2 sekunder

Klassificering av skyddskläder i två klasser

Klass 1 (lägre): Skydd mot mindre farliga svetstekniker och situationer med ett lägre antal svetsstänk och strålningsvärme; minst 15 droppar smält metall och index för överföring av strålningsvärme (RHTI) 24 ≥ 7 s

Klass 2 (högre): Skydd mot farligare svetstekniker och situationer med många svetsstänk och hög strålningsvärme; minst 25 droppar smält metall och index för överföring av strålningsvärme (RHTI) 24 ≥ 16 s

Flamspridningstester kan utföras enligt två olika procedurer – det är också möjligt att testa med båda metoderna (A1+A2).

Metod A – antända ytan: Lågan appliceras på mitten av provet.
Metod B – antända nedre kant: Lågan appliceras på provets nedre kant.

Skyddskläder i standarden EN ISO 11612 – kläder som skyddar mot värme och lågor – skyddar arbetare som kommer i kortvarig kontakt med lågor och minst en typ av värme. Ett testkriterium för klassificering som skyddskläder för arbetare som utsätts för värme är begränsad flamspridning i enlighet med EN ISO 15025 (tidigare DIN EN 532, på samma sätt som testkriteriet för skyddskläder för svetsning (kodbokstav A). Typen av värmekälla definieras av koderna (B till F). Värmen som uppstår kan vara konvektiv (kodbokstav B), strålande (kodbokstav C), orsakas av stänk från smält aluminium (kodbokstav D) eller smält järn (kodbokstav E), som kontaktvärme (kodbokstav F) eller som en kombination av dessa former. Utöver kodbokstäverna anges även prestandanivåerna 1 till 4 för dessa skyddskläder. Ju högre prestandanivå, desto högre skyddande effekt har den aktuella artikeln. Skyddseffekten uppnås med brandhämmande textilier med specifika bearbetningsegenskaper. Ytterligare prestandanivåer fastställs för värmeöverföring:

• Nivå 1: Effekten av en låg risk
• Nivå 2: Effekten av en medelstor risk
• Nivå 3: Effekten av en hög risk
• Undantag: Nivå 4 gäller för exponering för intensiv värmestrålning (se kod C).

Värmebeständighet mäts vid en temperatur på 180 °C (+/- 5 °C) eller alternativt vid 260 °C (+/- 5 °C). Hela utstyrseln kan testas för att förutsäga brännskador.

Skyddskläder i enlighet med DIN EN 61482-1-2-standarden – skyddskläder mot termiska risker för ljusbågar – avser termokläder. Kläderna lämpar sig för arbete med låg spänning där termiska risker kan uppstå på grund av en elektrisk ljusbåge. Ett viktigt testkriterium är att kontrollera att skyddet mot ljusbågar överensstämmer med DIN EN 61482-1-2. Mätningen görs med hjälp av CENELEC:s test med riktad ljusbåge där man gör energiska mätningar av värmeisolering och en kvantitativ utvärdering av risken för brännskador. Kläderna är dock inte elektriskt isolerande skyddskläder i enlighet med EN 50286.

DIN EN 61482-1-2 styr testmetoderna för att fastställa ljusbågens klassificering av material och kläder med en riktad ljusbåge (s.k. ”box test”).

Mätning av värmeenergin med riktad ljusbåge för material:

• Stoll-kurvan används för att utvärdera om överföringen av värme kan orsaka andra gradens brännskador
• utvärdering av box test för kläder, inklusive alla tillbehör, sytråd och kardborrband osv.

Övriga krav:

• Det yttre och inre materialet måste uppfylla Index 3 för begränsad flamspridning och lagren på insidan Index 1.
• Användning av värmetålig sytråd (upp till 260 °C)

Om produktens framsida (gäller till exempel jackor) har högre skyddsklass än baksidan, måste hela framsidan, inklusive ärmarna, vara i den högre klassen. Olika prestanda på baksidan måste vara tydligt märkta.

Standarden DIN EN ISO 14116 anger prestandakraven för material, materialsammansättningar och skyddskläder med begränsad flamspridning. Standarden syftar till att förhindra eventuella risker från oavsiktlig, kort och tillfällig kontakt med små lågor. Detta relaterar till situationer där det inte finns några betydande risker från värme eller andra värmekällor.

Skyddskläder som uppfyller denna standard är inte lämpliga om ytterligare skydd behövs på grund av risk för värme och öppen eld.

Standarden anger också ytterligare krav på skyddskläder, inklusive mekaniska krav och krav på märkning och information från tillverkaren.

 Angivna standardkrav för kläder i standarden DIN EN ISO 14116:

• Tillräcklig överlappning mellan jacka och byxor
• Inga uppvikta byxben
• Inga flamledande eller termiskt ledande delar i alla lager
• Sömstyrka efter fem tvättar på mer än 30 Newton

Skyddskläder i enlighet med EN ISO 14116 består av flera plagg med ett eller flera lager eller ett enda plagg. Varje materialsammansättning tilldelas ett index (1, 2 eller 3) för begränsad flamspridning i enlighet med testning enligt ISO 15025.

Standarden DIN EN 14605 reglerar kraven för helkroppsoveraller eller overaller med komplett skydd (med tätade anslutningar mellan olika delar av kläderna i förekommande fall).

Kemikalieskyddskläder delas in i två kategorier enligt specifika tillämpningar. I följande tabell beskrivs klassificeringarna i enlighet med DIN EN 14605:

Testkrav för skyddskläder i enlighet med DIN EN 14605 omfattar:

• motstånd mot nötning
• motstånd mot flexningssprickning
• motstånd mot flexningssprickning vid -30 °C
• rivhållfasthet
• draghållfasthet
• punkteringsmotstånd
• skydd mot vätskepenetration

Testkriterierna för skyddskläder mot kemikalier i flytande form kan bevisas med hjälp av specifika testmetoder.

Testmetoder för kemiska skyddskläder

Vätskestråletest (används för vattentäta skyddande overaller – typ 3)
För vätskestråletestet för vätsketäta skyddsoveraller tar testpersonen på sig skyddskläderna över en absorberande overall. Materialet genomgår en förutbestämd stresstestning medan en viss volym av märkvätska sprutas på testpersonen från en testapparat (med stark luftström). Vätsketätheten i skyddsoverallen bestäms via en visuell inspektion av den understa overallen.

Spraytest (används för spraytäta skyddsoveraller – typ 4)
Funktionerna i spraytäta skyddsoveraller testas med en flytande spray. Spraytestet utförs på samma sätt som vätskestråletestet, med skillnaden att märkvätskan blåses från testutrustningen i skurar av finfördelad spray.

Den europeiska standarden ISO 13982 reglerar minimikraven för kemikaliebeständiga skyddsdräkter av typ 5. Detta omfattar heltäckande skyddsdräkter som skyddar användaren mot partiklar och aerosoler från fasta kemikalier.

Plaggen som anges i standarden täcker bål, armar och ben (med eller utan huva eller fotskydd). De partikelresistenta, kemikaliebeständiga skyddskläderna måste ha resistenta egenskaper mot inträngning av luftburna fasta partiklar för att adekvat skydda användaren.

Standarden DIN EN 13034 avser minimikrav gällande skyddsutrustning med stänkskydd (kemikaliebeständiga skyddsoveraller av typ 6). Skyddskläder i enlighet med den europeiska standarden ger begränsat skydd mot effekterna av flytande aerosoler, sprayer och lätta stänk i områden där risken för exponering för kemikalier anses vara relativt låg.

Standardens krav innefattar skydd i form av beläggning på tyget i kombination med önskad bearbetning av dräkten, i synnerhet sömmarna. Testkriterierna för dessa krav inkluderar materialets penetrationsskydd mot vätskor och sprayer (se spraytestmetod).

Standarden DIN EN 32781 reglerar minimikraven gällande skyddskläder som används vid hantering av bekämpningsmedel och bör skydda användaren mot möjliga risker vid spridning av sådana ämnen.

Prestandakraven för skyddskläder mot bekämpningsmedel innefattar bestämmelser för materialets styrka och täthet. Penetrationen avgörs med en speciell metod i enlighet med DIN EN 14786:2006.

Arbete med outspätt, koncentrerat bekämpningsmedel kräver också ytterligare skyddsutrustning som förkläden, speciella skyddshandskar för växtskydd och ansiktsskydd. 

Prestandakraven och testmetoderna för skyddskläder mot smittoämnen regleras i standarden DIN EN 14126. Skyddskläder testade i enlighet med DIN EN 14126 garanterar beständighet mot inträngning av biologiskt kontaminerade vätskor (våt bakteriepenetration).

De särskilda kraven för klädmaterial som används för att skydda mot smittoämnen garanterar att huden och användaren är skyddade mot potentiell kontakt med biologiska ämnen, vilket förhindrar spridning av mikrober. Skyddsdräkter certifierade i enlighet med DIN EN 14126 kan identifieras i piktogrammet över biologiska risker.

Standarden DIN 14126 omfattar följande tester för material i skyddskläder:

• penetrationsförsök med syntetiskt blod (ISO/FDIS 11603)
• virusskydd (ISO/FDIS 16604)
• bakterieskydd (ISO/DIS 22610)
• skydd mot inträngning av biologiskt kontaminerade aerosoler (ISO/DIS 22611)
• skydd mot kontaminerat damm (ISO/DIS 22612)

Del 2 av standarden DIN EN 1073 reglerar kraven och testmetoderna för icke-ventilerade skyddskläder mot kontaminering av radioaktiva partiklar. Skyddskläder i enlighet med standarden ska skydda användaren mot radioaktiv kontaminering från fasta partiklar.

Standarden omfattar inte skydd mot joniserande strålning, eller patientskydd mot kontaminering från radioaktiva ämnen som används vid diagnostiska eller terapeutiska åtgärder.

Prestandakraven för skyddskläder kräver också att plagget är lätt att sätta på och ta av, och att risken för kontaminering har minimerats. Skyddskläderna kan bestå av en eller av flera delar som hör ihop. Skyddskläder i enlighet med DIN EN 1073-2 måste också vara utrustade med stadigt och permanent anslutna tillbehör (huva, handskar, galoscher, andningsskydd).